MAMMAS GRODA

Postat i Okategoriserat kl. 15:04 av | Kommentarer (0) |

Annons:

MITT BARN ÄR MITT ALLT

Postat i Okategoriserat kl. 15:01 av | Kommentarer (0) |


Ibland blir det helt tomt i mitt huvud på känslor och tankar, det blir väl så när man inte orkar tänka. Det tar på krafterna att vara mamma, det gör det verkligen. Men jag skulle inte byta det mot något, mitt barn är mitt allt. Det är sjukt vilken kärlek man känner, det är en kärlek som jag aldrig känt förut. Sen den dagen jag fick min dotter har inget annat spelat någon större roll. Hon är verkligen allt! Men ibland skulle jag önska att folk såg mig som annat än mamma, jag är fortfarande jag. Jag är fortfarande bara Linnea. Visst att Mellie går före allt och alla men jag kan fortfarande hitta på saker och göra saker även fast jag har barn. Det är tråkigt att inte bli tillfrågad om jag vill hitta på saker eftersom folk tar det som en självklarhet att jag inte kan ses eller göra nått, men vet ni vad? Mitt barn har en pappa också, en pappa som mer än gärna spenderar tid med henne. Hon klarar sig utan mig i några timmar, det är nog mer jag som saknar henne än hon saknar mig. Tycker att det är så tråkigt hur näst intill alla mina kontakter och vänner försvann när jag blev gravid. Och dom få gångerna man ses är det inte samma sak, jag känner mig mest i vägen och oönskad. Tyvärr är det så. Kanske är det jag som inbillar mig. Vad vet jag. Sen finns det självklart de som jag har kommit närmre också, men till stor del är det familjen. Min syster är min klippa och den jag berättar ungefär allt för, hon är också den Mellie känner sig tryggast hos förutom mig och Kevin. Är så tacksam för att hon finns i mitt och min dotters liv och stöttar oss genom allt. Utan henne vet jag inte vad jag skulle gjort.

Vet inte vart jag vill komma med detta inlägget men jag vill bli sedd med andra ögon, jag vill att ni som kallar mig eran vän ska se mig som Linnea också, och inte bara mamma.

Saker och ting har förändrats det senaste året, och även de senaste månaderna. Och det är mycket jag ångrat som har hänt och tiden har runnit iväg. Men det som har hänt har hänt och jag har gått vidare. Men det som är jobbigt är att jag försöker blicka framåt och jobba framåt men oftast känns det som att jag är ensam om det och står o trampar helt själv. Kanske har jag fel, kanske har inte fel.

En sak som jag är säker på bland alla förvirrande känslorna är att kärleken till mitt barn och hennes kärlek till mig kommer aldrig att försvinna. Hon är min solstråle när allt känns lite sådär extra tungt.